Ett par dagar med långa cykelpass skulle ta oss till Barcelona. Och så blev det. Men inte helt utan ansträngning. Ytterligare punktering. Uppför och nerför, motvind och medvind och som avslutning fyrfilig motorväg in i stadens centrum. Häftig var den smala vägen ett par mil före Barcelona. Slingrig, smal och precis vid kanten längs havet. Bilar som kommer bakom oss får snällt vänta på ett tillfälle att kunna passera.

Men vilken stad! Vi kom hit till Barcelona strax efter klockan ett och har gått runt i staden hela eftermiddagen. Vår tid här är bara en dag så vi har koncentrerat oss till les rambles. Vi gick dit sen gick vi tillbaka till hotellet sen gick vi ut igen och då gick vi vilse. Tillslut fuskade Nina och kollade vägen tillbaka till hotellet med hjälp av gps i telefonen. Jag hävdar med bestämdhet att om jag fått chansen hade vi hittat tillbaka ändå.
Här finns mycket att se och göra så det får bli ett återbesök i framtiden.

Två senaste dagarna har varit lite motsatser. I förrgår regn och motvind. Nina fick punktering på framdäcket.
Igår sol och medvind. Nina fick punktering på bakdäcket.
2-0 till Nina. ☺

Det tar ungefär 10 minuter att fixa. Vi har reservslangar med oss så det är bara att byta. Punkteringen lagar jag på kvällen när vi kommit fram.

Nu är vi på gång och ska snart lämma Amposta där vi övernattat. I kväll är det ju mellofestival på tv igen.
I sändningen som var i förrgår blev nina lite arg. Kommentatorerna i Spansk tv pratar över allt som programledarna säger i melodifestivalen. ”Det går ju inte att titta. Jag vill höra Petra och Måns!” Ni hör, vi har stora bekymmer nu… Ikväll gör vi ett nytt försök.
Avslutar med en kvällsbild från ett öde Amposta.

Nu rullar det på bra. Alicante, Torrevieja och Benidorm är kända turistorter vi nu passerat. Det har blivit mycket motorväg men vi har också hittat fina småvägar som slingrat sig genom apelsin och citronodlingar.

Det är en märkbar skillnad när man åker genom i turist anpassade städer eller städer utan turism. De sistnämnda är mer slitna och känns lite mer genuina. I vilket fall har inte de skyltar i fönstret som annonserar ”Vi talar svenska”.
Det har är en upplevelse att åka på de trånga gatorna mitt i kaoset och all biltrafik.

Det är fantastiskt vilken hänsyn man tar till cyklister. Det kan tutas och hojtas bland bilister om någon är i vägen men cyklisterna släpper man fram utan knot. När vi åker genom städer är vi svåra att passera och det händer att en bil blir bakom länge. När vi vinkar att de ska passera vinkar de bara tillbaka och ropar ”Bon viajie” (ursäkta stavningen).

Idag har vi gjort ännu en rejäl stigning. Det är tungt i benen men vyerna man får se gör det värt besväret.

Men också själva vägen i sig kan vara rätt häftig!

Nu är vi i Cullera. Framme riktigt tidigt och vi har hunnit göra både stad och strand.

Imorgon blir det tuffa tag. Om vi har väder och vind med oss ska vi ta oss igenom och förbi Valencia. Planeringen är upplagd så då Nina kräver att vi på lördag ska bo på bra hotell som sänder Eurovision song contest.
Vi får se hur det går…

Motlut och motvind. Det börjar bli en tjatig repetition av mot-. Dags för lite med-. Vi har efter två slitiga dagar landat i Mojacar där vi nu har en välförtjänt vilodag. Det var fyra mycket trötta ben som igår cyklade in i samhället Pueblo Indalo.

Det tog oss tio timmar att ta oss de tio milen från Almeria och hit. Vägen har gått genom odlingsdistrikt och när vi passerat höjder har vi kunnat se ut över ett hav av plasttak som täcker växthusen. De småvägar vi nu har cyklat på har låtit oss se en annan del av Spanien än den turistanpassade. Förutom alla odlingar har vi också passerat genom två naturreservat. Det är en karg miljö och jag tror det man här har spelat in västernfilmer.

Nu dags för frukost forts. följer.

Nu är vi en bit påväg in i Spanien. Vi har besökt gibraltar klippan där vi fick en fantastisk utsikt över omgivningarna. Vi fick också stifta nära bekantskap med aporna som lever uppe på klippan. Kul!

Spanska solkusten har varit vår resväg de senaste dagarna. Mycket kuperat men framförallt blåsigt. Tung cykling! Vinden kyler och det gör att man inte känner hur solen bränner. Jag är kraftigt bränd på axlarna och det svider som tusan. Nina har skällt på mig för att jag är för dålig med solkrämen och det svider lite också.
Så dags att smörja då. Om en stund ska vi börja cyklingen mot Almeria.

Klockan är 13.30 när vi landar i Rabat. Flygningen var lugn och bytet i Paris gick utan problem.
Efter passkontroll står vi äntligen på marockansk mark med packningen i tre stora väskor och varsin cykel i kartong.
I ett hörn av ankomsthallen skruvar vi ihop våra cyklar och stuvar om packningen för att ta oss in till centrum av Rabat. Vi saknar karta och det finns heller ingen att köpa på flygplatsen. Vi frågar en polisman om riktningen och börjar trampa ditåt han pekar.
Det tar oss inte så lång stund förrän vi är inne bland bebyggelse och inser att vi inte har en aning om vart vi ska. Frågar en kille på knagglig franska efter vägen till medinan i Rabat. Han pekar i den riktning vi är påväg. Tur.
Det dröjer inte länge förrän vi är framme i kanten av medinan. Nu ska vi bara lista ut hur vi ska hitta till vår riad. Det patrullerar poliser och militärer i små enheter och vi frågar dessa om vägen. Ingen vet hur man hittar. Det börjar kännas lite obekvämt. Framme men ingen koll på läget. Då blir vi anfallna av en skrikande kvinna som skriker och slår efter oss. Det gör inte att det känns bättre! Vi försöker skaka av kvinnan samtidigt som vi fortsätter sökandet efter var vi ska bo. Det går sådär. Vi hittar inte, och kvinnan blir vi inte av med. Inte har vi nån glädje av poliserna heller. De bara glor storögt när hon går till attack.
Tillslut ger hon upp och vi kan med lite lugn hitta dit vi ska, en riad inne i medinan.
Äntligen en fast punkt. Det är nu resan börjar. Imorgon ska vi proviantera och köpa kartor.

I slutet av april startar vi i Rabat, Marocko.

Välkommen att följa oss här!