30/11 -14 1:a dagen, söndag

Det är bestämt att vi ska samlas kl 9 för avfärd. Vi har ätit frukost i god tid men blir ändå sena innan vi lämnat packning till förvaring och checkat ut från hotellet. Kvällen före har vi suttit och pratat med Gert och Martin som precis gjort den tur vi ska göra. De har ingjutit mod i oss och försäkrar att det här klarar ni. Nu på väg i bilen som ska ta oss den dryga timmans bilresa till Machame gate är det spänning i luften. Inte så mycket snack. Jag funderar på vad jag glömt. Närminnet sviker men om jag bara väntar en stund brukar det komma. Förutom chauffören är vi 4 i bilen Frankie, som är vår guide, Jan från Danmark och så jag och Nina.Vid infarten i parken blir vi sittandes en stund. Packning ska fördelas mellan bärarna och vi har fått lunchlådor att packa ned till första dagens vandring. Två svenska tjejer sitter också och väntar på att få ge sig iväg. Mia och Stina. För dom är detta en avslutning på en längre vistelse i Tanzania. Vi har inte bokat med samma bolag och de kommer iväg före oss men vi kommer att mötas flera gånger under färden mot toppen av Kilimanjaro.

Det kommer flera grupper som ska vandra samma led som vi. Machame eller wiskey leden som den också kallas. Det finns flera vägar mot toppen. Detta är en som ger bra chans till acklimatisering för att undvika höjdsjuka.Vandringen går uppåt genom tät regnskog. Vi har startat på 1800 och ska upp till 3000möh. Det går ganska lätt. Lite lätt mulet tar udden av värsta hettan och det är inte så brant. Mot slutet märks ändå att vi är uppe på hög höjd. Nog flåsas det lite mer än vanligt. Jag har läst att de flesta får någon liten känning av höjden på 3000m men att den snabbt går över. Denna dags vandring har vår guide lämnat oss i händerna på sin assisterande guide,Tungaraz. Tanken är att guiden ska bestämma farten så ingen drar iväg. Jag är ändå ivrig och ligger först.

 

När vi kommer fram till lägret är tälten redan uppställda och te med popcorn som tillbehör står framdukat i ett mattält. Mattältet blir snabbt omdöpt till restaurangen. En kille som heter Bruno presenterar sig. Han är kockens assistent och han kommer ta hand om oss under denna vandring. Lite senare serveras middag och efter det lägger vi oss. Vandringen var inte svår men vi är alla trötta och somnar snabbt.

1/12 -14 2:a dagen, måndag.

Vi vaknar tidigt. Eller rättare jag somnade bums men vaknade efter några timmar och kunde sedan inte sova alls. Frankie har tänkt att vi ska gå iväg vid 8. Dvs frukost 0700 och avfärd 0800. Vilken frukost. Det är bröd, gröt, ägg, pannkakor och så te  förstås. Man blir mätt! Nu blir vandringen tuffare.  Dels är terrängen besvärligare dels påverkar höjden och den tunnare luften. Landskapet förändras omkring oss när vi går. Det tunnar ut med växtligheten. Träden blir lägre och det blir mer klippor att gå igenom. Frankie går först och håller farten. Pole pole, sakta sakta, uppmanar han oss. Men det behövs inte. Vi är lite slitna från igår och det känns bekvämt när någon annan håller takten.

Vi kommer fram till Shira Caves Camp en bit efter lunch. Det är ett stort vidsträckt lägger och många grupper har anlänt och slagit upp sina tält. I vårt mattält står te och popcorn uppdukat. Efter en liten stund serveras lunch. Hur gick det till. När gick bärarna om oss? Det är många bärare som har gått om oss men jag har hållit extra utkik efter vår grupp. Jag försökte ha koll men de gick om oss utan att vi sett dom. Efter tedricka blir det några timmar att slå hål på i Shira Caves camp.

Vi går runt och tittar i lägret, pratar lite med Mia och Stina. Går en bit längs vägen vi ska vandra imorgon och så besöker vi en av de två grottorna som gett platsen sitt namn. När vi går längs stigen hör vi på avstånd någon som sökt avskildhet för att be. Här lever kristna och muslimer tillsammans, integrerat. Vår guide Frankie berättar att han bor med två kyrkor och en moske precis vid sin tomtgräns. Om man inte mässar från mosken så ringer man i kyrkklockorna. Tänk vilket oväsen!Eftet vår rundvandring sitter vi och slappar. Det är kyligare här men så länge solen är framme värmer den gott. Middag serveras runt sex på kvällen och när vi ätit färdigt är det mörkt ute. Det är tre rätter som serveras men vi äter dåligt. En av effekterna av hög höjd är att man tappar aptiten. Kocken kommer och undrar om inte maten smakar. Vi försäkrar att den är jättegod, för det är den, men att vi är mätta. Alla vet att vi måste äta och alla gör sitt bästa.Det är riktigt kallt när vi kryper ned i våra sovsäckar. En gissning är att det kryper ned mot nollan under natten.

2/12 -14 3:e dagen, tisdag.Det blir inte minusgrader. Istället blåser det upp ett rejält oväder med regn och kraftiga vindar. Det sliter och drar i tältduken. Jag ligger och lyssnar på regnet och vinden och hoppas att tältet står stadigt. Min hals gör ont och jag känner att jag har feber. När vi kliver upp är halsen bättre men febern kvar. Jan erbjuder lite medicin ur sitt förråd. Jag tvekar först men tar emot vad som bjuds. Med en egenkomponerad ordination känns det rätt ok och vi börjar vandra runt åtta. Överenskommelsen med Nina är att om någon blir sjuk ska den andre fortsätta. Jag vill inte banga nu och det känns bra att kunna fortsätta vandringen med de övriga.Den här dagens vandring är planerad som en acklimatiseringsdag för höjden. Vi vandrar genom ett stenlandskap, upp, upp för att nå ett landmärke som kallas lavatower.

 

Växtligheten är minimal och naturligtvis ännu mindre ju högre upp vi kommer. Strax över fyratusen meters höjd har det som föll som regn i vårt läger övergått i snö och det blir snabbt kallt och vått runt fötterna. Nu på dagen värmer det på så pass att snön smälter och vår stig bildar fåra åt allt smältvatten. Stigen är smal och vi går på led. Omväxlande Tungaraz eller Frankie i tätet. Nu är det ännu mer pole pole som gäller. Sakta sakta.

 

Det känns skönt att nå Lavatower, dagens höjdpunkt 🙂 .

Vi söker skydd under utstickande klippblock och petar i oss bäst vi kan ur de matlådor kocken förberett till oss. I lådan ligger bl.a en juice, en kycklingbit, ett kokt ägg och så popcorn såklart. När vi äter kommer det fram små lämmelliknande djur och norpar åt sig det vi tappar. De är väldigt orädda och de kilar mellan fötterna på oss där vi sitter. Det är regnigt och blåsigt och vi stannar bara en liten stund.

Nu blir det nerför till lägret, tror vi. Vad fel man kan ha. Vi ska ner och upp ett antal hundra höjdmetrar innan vi tillslut närmar oss lägret Barranco Camp som ligger på 3900 möh. Väl framme är låren stumma och tårna hårt hoppressade framme i skorna. I lägret är rutinerna samma som tidigare. Te och popcorn i mattältet. Strosa runt lite i lägret och sedan middag. Idag är det inte någon som har mycket aptit. Det har varit en arbetsam dag med vandring upp och ner i regn, snö och kraftig vind. Solen tittar fram lite i lägret och vi hoppas alla att den ska bryta igenom helt. Det mesta vi har på oss och med oss är blött. Tyvärr blir det bara några korta glimtar med sol. Det finns inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig efter middagen. Med en sista blick mot Barranco Wall, den trehundra meter höga och tillsynes lodräta vägg vi ska bestiga imorgon. Våra guider har försäkrat att det ser värre ut än vad det är. Förresten menar Frankie att det är inget att fundera på. Att gå tillbaka är inget alternativ, vi måste över! Med dom orden snurrande i huvudet kryper jag ner i min sovsäck för att sova.

3/12 -14 4:e dagen, onsdag.

Sömnen har inte varit den bästa. Somnar bra men vaknar efter några timmar och kan inte somna om. Man drömmer konstigt. Förvirrat. Tillslut blir det ändå dags att kliva upp. En enkel morgontoalett, frukost och sedan iväg. Barranco Wall tornar upp sig över oss. Vi kan se några vandrare en bit upp. De har startat riktigt tidigt.

Inget regn när vi startar och det är skönt. Klipporna är hala nog ändå efter allt regnande tidigare på natten.Det är som Frankie sagt, inte så omöjligt som det ser ut. Några partiet kräver både händer och fötter men därutöver går det fint. Jag tittar bara uppåt, undviker att titta nedåt. Tror vi kämpar en, kanske en och en halv timma innan vi är uppe. Tar oss tid att njuta av att kommit upp innan vi fortsätter.

 

Av någon anledning har jag fått för mig att vi ska upp till 4600 möh, i ett svep. Fel. Väl uppe på Barranco Wall går vi ner lika långt som vi gått upp! Surt och på det börjar det regna. Vi har alla regnplagg på som går. Utöver regnjacka och regnbyxor har jag beväpnat mig med ett engångsponcho från biltema. Funkar bra men jag avundas Nina pch Jan som bägge har ponchos som täcker ryggsäcken ordentligt. Vandringen går genom en stenöken.

Det är ett häftigt landskap men vädret, regn och dimma, gör att sikten är begränsad. Mitt på dagen når vi en camp som inte verkar nyttjas så flitigt. Men alla grupper har planerat sin lunch hit. När vi kommer in i lägret ser vi säkert 30 bärare som trängt ihop sig under ett tak på 3kvadrat för att komma undan regnet. Mitt i denna hop har vår kock dukat upp vårt bord till lunch. På en bänk vi sidan sitter också Mia och Stina. De väntar också på att få lunch serverad. En av flickorna fryser rätt rejält men verkar piggna till av maten.

Det är inte bara vi som får lunch. Alla bärare och guider äter också. Under lunchen slutar det regna och många bärare ger sig av. Det blir lungnt under taket och vi kan prata med Stina o Mia i lite lugn o ro. Jag tror vi blir sittandes i nästan en timma innan vi fortsätter vandringen. Nu bär det som det ska, uppåt. Ganska snäll stigning och inte så jobbig terräng.

Nu är det höjden som tar musten ur oss. Jag försöker tänka goda tankar men huvudet vill sin egen väg. Nina är den som verkar känna av höjden mest. Ju mer vi närmar oss dagens slutmål och höjd mår hon mer och mer illa. Våra guider ser lite bekymrade ut även om de inget  vill visa. Vi når Barafu Camp på eftermiddagen. Det blåser kraftiga vindar som sliter och drar i tälten. Marken består mest av klippor och stora stenblock och hur man hittat tältplats åt alla är en gåta. Jag mår nu lite illa. Besöker en av de inte helt frächa toainrättningarna och mår sedan mycket bättre. En kort vila sedan te. Tevattnet är spetsat med något. Ingefära tror vi och vi piggnar alla till lite. I vår grupp mår Nina sämst och Jan bäst. Själv mår jag nog mest sympatiilla med Nina. Till middagen blir Nina erbjuden en buljong som ska få illamåendet att gå över. Jag vill också ha! Finns det något som kan underlätta vill jag ha det! Vi får vår buljong sedan äter vi middag. Jag och Jan lyckas peta i oss lite men Nina har svårt att få i sig maten vill helst spy. Tjugo minuter efter middagen får buljongen verkan. Inte som jag tänkt mig. Det blir en rask färd, så rask man orkar dvs, till toan igen. Hinner precis ner på huk innan det som finns i magen ska ut. Inte alls vad jag trott  men vad hade jag egentligen trott?! Effektfullt var det och jag kände mig lite piggare efteråt. Nina fick göra samma resa men fick inte riktigt ut nåt av det.Kröp urlakad ner i sovsäcken. Vila fram till elva så blir det te och kex, befallde Frankie. Många tankar gick runt i huvudet nu. Nu har man valet att ligga kvar i den gosiga sovsäcken och vänta på att de som går mot toppen ska komma tillbaka. Eller pallra sig ut i den hårda vinden med temperaturer väl under noll för att i åtta timmar gå sakta sakta mot toppen. Jag bestämmer mig för att det finns bara ett alternativ för mig, jag mår bra, jag måste gå. Det är värre för Nina. Hon mår illa och är yrslig. Vad beslutar hon?

4/12 -14 5:e dagen, torsdag.

Prick kl 00:00 börjar vi vandra uppåt. Vårt läger ligger så nära upp på leden man kan komma och vi ser hur övrigaa grupper tänder sina pannlampor nedanför oss. Vi går utan att tända våra. Månljuset är så starkt att vi ser bra ändå. Alla har valt att försöka ta sig upp till toppen. Nina mår inte bättre inte sämre. Är yrslig, som hon säger. Vi blev väckta kl elva för att dricka lite te och förbereda den dagpackning vi ska ta med upp. Min ryggsäck innehåller 3 liter vatten och en alldeles för tung kamera. Kameran tar jag i ryggsäcken och så har jag ett extrabatteri i innerfickan på jackan.

När vi vandrar går Frankie först därefter kommer Nina, jag och Jan. Tungaraz går sist och håller ihop gruppen. Vi går sakta och Frankie nynnar på olika sånger. Ibland ett hummande ibland med ord. Det känns tryggt på något vis. De första 400 höjdmetrarna går på bra. Inte fort men stadigt. Flera grupper har gått om oss men vi håller vårt lugna tempo. Det blåser hårt och små iskristaller sticker i skinnet. Det gör ganska ont i ögonen när man glömmer att kisa. Ninas yrsel är konstant men hon klagar inte. Går som nummer två efter Frankie. Själv har jag svårt med balansen. Dels på grund av höjden dels på grund av att vi tar så små steg att jag blåser ur balans. Jan får stötta bakifrån vid mer än ett tillfälle. Mina tankar är fokuserade på upp. Etthundra små steg sedan skrapa bort isen för att kunna avläsa höjden på min gps. 10 meter upp, inte mer!? Okej hundra steg till och sedan ny avläsning. Efter några timmars vandring ber jag om en rast. Jag har tappat all känsel i vänsterfotens tår och måste få igång blodcirkulationen om det inte ska sluta illa. I lä av några klippblock tar jag av skon. Strumporna är blöta! Tog på torrt innan vi startade men skorna är sura sedan tidigare. Gnuggar tårna hårt. Känner värmen återkomma när det börjar sticka i foten. Det är bra! På med strumpor och skor.  Vandringen är inte svår så jag snörar löst. Den kraftiga sidvinden fylld med iskristaller gör att hela högersidan av kroppen är täckt av en tunn isskorpa men för mig är det bara fötterna som är illa ute. Undrar hur de andra har det? Vi snackar inte så mycket. Luften behövs för att orka gå.

Vi ser pannlampor som vandrar högre upp på berget och fler kommer det under oss. Vi fortsätter att vandra med våra lampor släckta. Nina har nu lite svårt med balansen. Säger hon är yr. Så fort vi står stilla går det bra men när vi går blir hon yr igen. Hon håller Frankie under armen och trampar vidare. Våra guider går med ett litet gung i steget som jag försöker härma. Det går väl sådär men jag får något annat att tänka på när vi går. Det ljusnar när vi närmar oss ett av dagens två mål, Stella Point. En anledning till att man går på natten är för att få se soluppgången från Stella Point och vi närmar oss krönet precis när solen stiger upp vid horisonten. Molnen förtar lite av effekten men vi är rätt lyckliga att ha tagit oss ända till kraterns kant. Nina hittar en stenoch dimper tungt ner. Ser inte ut att vilja gå en meter till. Själv passar jag på att göra en liten revirmarkering. Måste sedan ta hand om min högra fot som jag inte har känt av den senaste timman. Tårna är kritvita men med samma behandling som för vänsterfoten tidigare kommer känseln sakta tillbaka. Nu plockar jag fram kameran ur ryggsäcken för att ta lite bilder.

Under tiden har Frankie tvingat upp Nina med orden, det är bara 45 minuter vandring kvar. Nu går vi. Med dom orden har Frankie, Nina och Jan påbörjat den sista, relativt lätta biten upp mot toppen. Jag har inte märkt något av detta. Tungaraz puttar på mig där jag sitter och grejar med min utrustning och manar oss att hänga på de övriga som är påväg bort mot toppen. Jag tar lite bilder, häktar på kameran fram på ryggsäcken och så går vi efter övriga gruppen. Jag ser hur sakta de går men det är segt att komma ifatt. Minsta effekturtag gör att jag flåsar något fruktansvärt och måste stanna för att vila. Väljer att gå på lite snabbare men tar paus när Frankie, Nina och Jan tar paus. Det tar mig 25 minuter och vi är halvvägs till toppen innan jag är ikapp. Sista sträckan går längs olika glaciärer. Frankie pekar och visar hur stor de var för ett antal år sedan. Global uppvärmning gör att de smälter och om jag minns rätt räknar man med att de är helt borta år 2050. Det är svårt att ta in där och då. Vi beundrar bara det landskap vi vandrar i.

Sista biten mot toppen möter vi grupper på väg ner från toppen. Till dessa hör Stina och Mia som nått toppen drygt en halvtimma före oss. Bra jobbat!

När vi tillslut når Uhuru Peak 07.45 får vi ha toppen för oss själva en stund.

Vi fotograferar varandra i pos mot skylten som markerar toppen. Eller rättare sagt en av skyltarna för de har faktiskt satt upp två! Nina får jag jaga upp från en sten för att vara med på bild. Lite ryggdunk och självberöm så påbörjar vi vår nedfärd. Det går fort ner.

Till Stella Point möter vi grupper som släpar sig mot toppen. Vi peppar lite, ”bra jobbat nu är ni snart uppe”. Vi får matta men glada grattis tillbaka. Från Stella Point går det brant utför och jag provar att åka på baken ner för de snöklädda branterna. Jag tar mig säkert trehundra höjdmetrar ned och det går riktigt fort. Det kostar mig stora hål i regnbyxorna och Nina kommer på efterkälken. Jag väntar in Nina och Tungaraz som knatar på i rask takt.

 

Tillsammans går vi sedan tillbaka till lägret Barafu Camp. Totalt tar vandringen ner två timmar och kl 10 är vi nere. Nina får massor av grattis och  ”bra gjort” från våra bärare. Men jag då? Jag har också varit däruppe! Det visar sig att ingen trott att Nina skulle klara det. Sjuk och inte ätit, det går inte! Känns som om hela gruppen gläds åt att ”mama” klarade hela vägen. Nu är det en kort vila som gäller sedan ska vi vidare nedåt till det som ska bli vårt sista nattläger. Det är viktigt att vi inte blir för länge på den här höjden. Mitt på dagen är vi på väg igen. Så fort vi kommit ur lägret blir terrängen riktigt snäll. Att vi kommit ner märks också på våra samtal. Nu orkar vi snacka och skoja när vi går. Ninas yrsel avtar varefter vi tar oss ned mot lägret. Växtligheten återkommer också så sakta. Vi startar i en stenöken som sakta övergår till regnskog. Som om någon tyckte vi behövde lite värme har solen lyst på oss hela dagen. Det tar några timmar så är vi framme i lägret, Mweka Camp. Det är en välutrustad camp och det finns tom möjlighet att köpa öl och läsk. Men ingen av oss har sovit mer än en timma detta dygn. Vi lägger oss i tälten och bara väntar på att någon ska servera middag. Slött javisst! Men den som väntar skall få och tillslut serveras middag.

Aptiten är tillbaka. Kanske inte fullt men alla äter och alla blir mätta. Innan vi ska sova frågar jag Frankie om vi kommer få chansen att tacka alla i vårt gäng innan vi skiljs imorgon. Han säger att gruppen splittras direkt vid gaten men att vi kan ha en liten samling innan avfärd. Vi bestämmer så och önskar varandra usiku mwema.

5/12 -14 6:e dagen, fredag.

Vi tar det lugnt. Jag känner att jag gjort mitt för ett tag. Kryper ut ur tältet vid sju och tittar upp mot Kilimanjaro. Vad overkligt det känns att vi var däruppe igår. Morgonen är kall. Kondensdropparna på tältet har frusit till is. Det är minusgrader även denna morgon. Ingen gör sig någon brådska. Alla mår bra och alla har aptit. Det är skillnad för våra bärare, de är ju klara och vill komma hem. Frankie manar på oss lite. Är det ok att ta en samling nu? Det blir en viss oordning vem som ska stå var när gruppfotot ska tas. Tillslut har alla ställt upp sig. Jag plåtar ur lite olika vinklar både med och utan Nina o Jan.

Glömmer bort att själv hoppa in i någon av bilderna. Viktigast var ändå att få ta var o en i hand och tacka. Det blir ett handskakande till både höger och vänster. När vi hälsat på alla sjunger bärarna en sång som beskriver vandringen och hindren vi mött. Och för varje avklarat hinder, just det, hakuna matata. Tillslut blir vi ändå klara för avfärd. Stigen är bred och man kan oftast gå två i bredd. Jag håller mig längst fram med vår guide,  Jan och Nina går bakom och tränar på att gå på stenarna istället för att kliva runt dem.

Fast vandringen är lätt tar det på krafterna. Lår och tår tar stryk i nedförslutet. Det är med lättnad vi tillslut når Mweka Gate. Våra bärare har som vanligt gått om oss på stigen och har redan hunnit iväg. Eftersom vår packning redan är framme är det bara för oss att signa i loggboken i Mweka Gate slänga en sista blick på berget vi precis kommit ned från och hoppa in i en minibus för transport till vårt hotell.

6/12 -14 Resten av dagarna …

Snippsnappsnut så var…nä inte riktigt. Det blev ett par öl på hotellet med Jan.  Dagen därpå for jag och Nina för ett par dagars safari och Jan satte sig på ett plan hem till Danmark. Vi besökte nationalparkerna Tarangiri och Lake Manyara innan resan fortsatte till Zanzibar. Där återsåg vi Kerstin och Jan som vi mötte 1:a gången på Nairobis flygplats vid utresan. De hade varit på safari då vi gick runt på Kilimanjaro och frös. Det hade även systrarna Britt och Eva liksom Kay och Hilke som vi alla lärde känna på Zanzibar. Det är dock en annan historia som får berättas någon annan stans. /S