Frankrike är lämnat och vi cyklar nu i Belgien.

Efter gränsen mellan länderna byter vägen namn från N2 till N6 och 500 meter efter det är det markerad cykelbana på bägge sidor om vägen! Vi hoppas det fortsätter så för bil kör belgarna precis som fransoserna. Gasen i botten!
Nu är vi i Bryssel och har försökt ”göra stan”. Tyvärr har vi nu fått allt regn över oss som vi lyckats smita från innan och det är ju inte så kul att gå på sitseeing i ösregn. Vi har mellan skurarna iallafall tittat på den lilla kissande pojken och på Grand Place. Två av alla saker man måste se om man är i Bryssel. Torget med de pampiga byggnaderna runt var en imponerande syn. Den lille kisspojken är en liten staty i ett gathörn och, ja det är en liten kissande pojke i ett gathörn.

Nu frukost innan det bär av mot Antwerpen.
 

I tre dagar har vi cyklat längs en kanal som heter Marne. Långa sträckor har varit längs en cykelled helt befriad från motortrafik. Det är bara Nina, jag och en massa grodor som nyttjar leden. Troligen är det mer aktivitet kring cykelleden när det blir högsäsong och turisterna kommer. Det är i oerhört skönt och avkopplande att kunna ägna sig åt att bara trampa.

På kanalen glider långa smala båtar fram. Majoriteten är fritidsbåtar men några är i yrkestrafik och fraktar gods längs kanalen.
Vi är nu inne i distriktet champagne. Lyx och flärd har vi tänkt oss här men det har varit lite dåligt med det.

Ikväll ska vi bo vår sista natt i Frankrike för den här resan. Vi har som avslutning på Frankrike bokat in oss i ett litet slottshotell. Kungligheter har dinerat där! Ikväll blir det vi. Inte så illa det heller.

Dagarna har börjat flyta ihop. Vi håller dåligt reda på vilken veckodag det är. Men när  det är söndag och alla affärer är stängda blir vi påminda. Men det går till nöds att leva på glutenfritt bröd med pålägg också. Bortskämda oss som räknar med att alltid bara kunna gå in i en butik och köpa det vi vill ha.

De senaste dagarna har gått på rutin. Vi har lämnat floden Rhone för att istället följa floden Saone. Det har regnat och det har blåst. Vi har haft solsken men också ganska kalla dagar. Kort sagt som en svensk sommar. Längs Rhone fick vi några dagar med cykelled och slapp undan den franska trafiken. Otroligt skönt. De kör som rallykalle hela bunten. Det finns bara max gas i franska bilar.
Blött blev det känns Rhon också utan regn. Vattenståndet är högt och floden är lite översvämmad på sina ställen. Även cylelleden hade drabbats. Jag som är lite tuff gör en snabb bedömning på lutning och beräknar djup i vadet. Det går att cykla.
Resten av den dagen var jag lagom tuff i mycket blöta kalla skor. Fötterna såg ut som russin på kvällen. Nina tog vadet på ett mer kontrollerat sätt och kunde lugnt ta på torra skor efter att ha promenerat över.

Idag ska vi fortsätta norrut och enligt väderprognosen ska vi slippa regn.
Om några dagar räknar vi med att vara i Belgien. Undrar hur de kör?

Längs Rhone cyklar vi nu.

Det är fint längs floden och det är spännande att cykla genom de små samhällena som ligger längs floden.

Tyvärr är det stormvindar idag och vi har kortat dagserappen pga motvind. I Pont Saint Espri stoppade vi redan vi tolv. Helt slut i benen. Vi sparar oss till imorgon. Då lovar prognoserna medvind!
Pont Saint Espri är ingen stor stad men den har en gammal stadskärna med en kyrka och ett litet torg. 

Gränderna är så smala att man når väggen på bägge sidor om man sträcker ut armarna. Det hindrar dock inte en fransman i bil att köra full fart på de trånga gatorna. Det gäller att vara vaken!
Nu sängen. Nya (tramp)tag imorgon!

Ojoj. Nu är det fyra mycket trötta cykelben  som vilar en natt i Montpellier. Vi lämnade Llanca och Spanien och tog oss över Pyreneerna. Backarna var inte så jobbiga som vi mindes dom men det var däremot blåsten. Konstant kraftiga vindar tar nu ut sin rätt och varje liten kulle känns som ett stort berg.

Det har tagit lite tid för huvudet att fatta att vi nu är i Frankrike. Munnen vill gärna säga ”bon dias” när vi möter någon men nu är det ju ”bon jour” som gäller.

Första natten efter Spanien bodde vi nära havet. Natt två bodde vi inne i Beziers och med det har vi nu lämnat kontakten med Medelhavet. Efter imorgon bär det rakt norr ut.

Montpellier, här har vi varit förr. Då var det sommar och varmt. Idag är det mulet med ett lätt regn. La place de comedie heter platsen i centrala Montpellier.

Det är fullt av liv och rörelse kring torget och det finns så mycket att titta på men vi har bara några timmar på oss. Vi bor i ett hotell dryga kilometern från centrum och bara den sträckan ger oss mycket att se.

Cyklingen ut ur Barcelona gick lättare än vägen in. Mindre vägar och ganska rakt mot den väg vi sedan följde mot dagens slutmål Platja d’Aro. Det var tänkt att bli en normal cykeletapp, ca 10 mil sisådär. Första dryga timman gick genom Barcelona och dess kringstäder innan vi kom ut på landsväg. Här gick vägen längs havet, men med en järnväg mellan som gjorde att vi tappade lite av känslan av havskontakt.
Vi kom iväg skapligt tidigt men det dröjer inte länge förrän mängder av racercyklister är ute och kör sina träningspass längs samma väg som vi cyklar. Vi får många glada tillrop och många tummen upp!
När vi har ungefär en mil kvar av cykling tar det stopp! Av två vägar runt en bergskam valde vi den som var längst och mest kuperad men som lovade en fin cykling längs havskusten.

Det var ungefär fyra mil att cykla för att komma till slutmål men med en liten bit kvar var vägen avspärrad helt för en triatlontävling. Ingen släpptes igenom?  En halvmil före stoppet gick en väg tvärs över bergskammen. Bara att vända tillbaka och börja klättra. Med 400 höjdmeter och lutningar upp mot 14% tar det en stund att komma upp men välförtjänt att sedan rulla utför i nästan åtta kilometer.
Över på andra sidan följer vi stora vägen som varefter går ihop med den ännu större vägen. Vi svänger efter någon kilometer in på en mack och inser att det är det inte tillåtet att cykla på motorvägen längre. Varken framåt eller bakåt. På bensinstationen står dessutom trafikpolisen och övervakar så det är inte läge att smyga vidare heller. Det är tre kilometrar vi behöver åka på motorvägen för att komma på den mindre vägen som leder till vårt mål.
Vi frågar polisen om råd.
Jo herr konstapeln vi har hamnat här på macken och har lite svårt att ta oss vidare hur ska vi göra? Han tittar lite överseende. Liksom vad är problemet? Du ser vägen där. Säger han och pekar i riktning mot förbudsskylten. Ni cyklar däråt i tre kilometer så kommer ni till er avtagsväg. Vi tackar polisen så mycket för hjälpen och kastar oss upp på cyklarna. Resten av cyklingen gick lätt och efter någon timma kunde vi checka in på vårt hotell.
Dagen efter, så kändes det igår. Kroppen var helt tömd efter tolv timmar tung cykling. Bara gilla läget och trampa vidare mot etappmål, Llanca.

Dagen började direkt med en kraftig stigning men efter att vi rullat ner på andra sidan var det helt platt! Vi hittade många fina småvägar att åka på. Trafiken är gles och i övrigt ser vi bara människor när vi åker genom de små byarna. Plötsligt stannar en bil och en äldre man studsar ut skrattandes. Är ni från Sverige? Frågar han och pekar på min svenska flagga. Jag har bott och jobbat i Göteborg säger han och skrattar. Han talar med en svenska han antagligen inte använt på länge och den blandas med en massa spanska ord. Vi samtalar en stund innan vi tar adjö. Nu har ni inte långt kvar till Llanca säger han och önskar oss avslutningsvis en trevlig resa.
Mannen har rätt. Vi har inte långt kvar och det tar inte länge förrän vi ser byn och havet.

Nu är det morgon och vi ska smälla i oss en frukost som räcker över Pyreneerna. Idag blir det vår sista cykling i Spanien. På denna resa. Ikväll är vi på fransk mark.

Ett par dagar med långa cykelpass skulle ta oss till Barcelona. Och så blev det. Men inte helt utan ansträngning. Ytterligare punktering. Uppför och nerför, motvind och medvind och som avslutning fyrfilig motorväg in i stadens centrum. Häftig var den smala vägen ett par mil före Barcelona. Slingrig, smal och precis vid kanten längs havet. Bilar som kommer bakom oss får snällt vänta på ett tillfälle att kunna passera.

Men vilken stad! Vi kom hit till Barcelona strax efter klockan ett och har gått runt i staden hela eftermiddagen. Vår tid här är bara en dag så vi har koncentrerat oss till les rambles. Vi gick dit sen gick vi tillbaka till hotellet sen gick vi ut igen och då gick vi vilse. Tillslut fuskade Nina och kollade vägen tillbaka till hotellet med hjälp av gps i telefonen. Jag hävdar med bestämdhet att om jag fått chansen hade vi hittat tillbaka ändå.
Här finns mycket att se och göra så det får bli ett återbesök i framtiden.

Två senaste dagarna har varit lite motsatser. I förrgår regn och motvind. Nina fick punktering på framdäcket.
Igår sol och medvind. Nina fick punktering på bakdäcket.
2-0 till Nina. ☺

Det tar ungefär 10 minuter att fixa. Vi har reservslangar med oss så det är bara att byta. Punkteringen lagar jag på kvällen när vi kommit fram.

Nu är vi på gång och ska snart lämma Amposta där vi övernattat. I kväll är det ju mellofestival på tv igen.
I sändningen som var i förrgår blev nina lite arg. Kommentatorerna i Spansk tv pratar över allt som programledarna säger i melodifestivalen. ”Det går ju inte att titta. Jag vill höra Petra och Måns!” Ni hör, vi har stora bekymmer nu… Ikväll gör vi ett nytt försök.
Avslutar med en kvällsbild från ett öde Amposta.

Nu rullar det på bra. Alicante, Torrevieja och Benidorm är kända turistorter vi nu passerat. Det har blivit mycket motorväg men vi har också hittat fina småvägar som slingrat sig genom apelsin och citronodlingar.

Det är en märkbar skillnad när man åker genom i turist anpassade städer eller städer utan turism. De sistnämnda är mer slitna och känns lite mer genuina. I vilket fall har inte de skyltar i fönstret som annonserar ”Vi talar svenska”.
Det har är en upplevelse att åka på de trånga gatorna mitt i kaoset och all biltrafik.

Det är fantastiskt vilken hänsyn man tar till cyklister. Det kan tutas och hojtas bland bilister om någon är i vägen men cyklisterna släpper man fram utan knot. När vi åker genom städer är vi svåra att passera och det händer att en bil blir bakom länge. När vi vinkar att de ska passera vinkar de bara tillbaka och ropar ”Bon viajie” (ursäkta stavningen).

Idag har vi gjort ännu en rejäl stigning. Det är tungt i benen men vyerna man får se gör det värt besväret.

Men också själva vägen i sig kan vara rätt häftig!

Nu är vi i Cullera. Framme riktigt tidigt och vi har hunnit göra både stad och strand.

Imorgon blir det tuffa tag. Om vi har väder och vind med oss ska vi ta oss igenom och förbi Valencia. Planeringen är upplagd så då Nina kräver att vi på lördag ska bo på bra hotell som sänder Eurovision song contest.
Vi får se hur det går…

Motlut och motvind. Det börjar bli en tjatig repetition av mot-. Dags för lite med-. Vi har efter två slitiga dagar landat i Mojacar där vi nu har en välförtjänt vilodag. Det var fyra mycket trötta ben som igår cyklade in i samhället Pueblo Indalo.

Det tog oss tio timmar att ta oss de tio milen från Almeria och hit. Vägen har gått genom odlingsdistrikt och när vi passerat höjder har vi kunnat se ut över ett hav av plasttak som täcker växthusen. De småvägar vi nu har cyklat på har låtit oss se en annan del av Spanien än den turistanpassade. Förutom alla odlingar har vi också passerat genom två naturreservat. Det är en karg miljö och jag tror det man här har spelat in västernfilmer.

Nu dags för frukost forts. följer.