Slut på semestercykling och lättsamt pedaltramp. Nu tar vi oss an Vätternrundan. Tillsammans med tusentals andra ska vi göra ett varv runt vättern. Det stora samtalsämnet här är: när kommer regnet? Vi har valt att bara titta på den vädersite som har bäst väder.

För att testa något nytt har vi i år flyttat vår starttid till tidig starttid och går iväg med grupp två som startar kl 19.32. Vi kommer inte att ha någon att ta rygg på. Osmart? Vi får se. Det kommer, iaf till en början, inte vara trångt i depåerna. 🙂
Kläder har varit ett litet bekymmer för oss. Vi är semesterutrustade. Inga blöjbyxor eller tröjor med ryggfickor att stoppa energikakor eller gottis i.
Vi får se hur mycket skav vi har när vi imorgon går i mål.
Håll tummarna för oss!

En dags vila i Kiel. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Det ger oss tid till eftertanke på det vi hittils upplevt i den cykling vi gjort. Marocko till Sverige. Det känns inte som sju veckor sedan vi satt en natt på Arlanda och väntade på vår avresa. Galna tanten i Marocko är inte glömd men lagrad i minnet som en avvikelse av ett land/folk som annars var mycket vänligt.

Spanien, oj vad kuperat! Det visste vi väl, men hade inte fattat.
Alla var där var  så vänliga mot oss och så många tummen upp vi fick. Det känns också lite speciellt när det kommer från racercyklister ute på träning.
I Frankrike var det lite tuffare i trafiken. Köp aldrig en begagnad bil som rullat i Frankrike! Fransoserna verkade till en början lite dryga men om man bara hälsade tydligt och artigt fick man ofta ett stort leende och ett bonjour tillbaka.
Belgarna har ordning på cyklar i trafiken. Bilar stannade alltid när vi kom och det kändes lite udda att människor som promenerade på cykelbanan gick med skyldig min ut på gräset eller vägbanan för att lämna cykelvägen fri när vi kom.
Detta var lika i Nederländerna. Cykel är verkligen prioriterat.

Vi har cyklat längs Nederländernas kanaler. In och ut i både små och stora städer för att avsluta vårt utlandsäventyr i Tyskland.
Gränsen var omarkerad där vi passerade och det tog ett tag innan vi förstått att vi var i Tyskland.

Tyskland har liksom Nederländerna ett väl utbyggt cykelnät.  Det är inte alltid närmsta vägen men om man vill kan man välja att bara cykla på cykelbana. Det är förnuftigt många gånger då tyskarna inte är lika mjuka i trafiken som belgare och holländare.
Nu tar vi färjan till Göteborg där vi startar vår svenska etapp.

Vi ligger bra till i tid och räknar med lugna cykeldagar där vi bara behöver ta oss till Motala för att avsluta med ett varv runt vättern.

Igår halkade jag med foten från pedalen och satte mig rakt ner på cykelstången.  Det gjorde jätteont!
När jag står där dubbelvikt över cykeln i chock kommer det förbi ett par gubbar på racercyklar. Den ene saktar in och säger något barskt till mig på holländska. Jag förstår inte ett ord. Holländska är omöjligt att förstå.  Jag förstår ändå så pass att han tycker det är olämpligt att jag står och vilar på cykelbanan. Jag ler mot gubbjäveln och tänker säga att kom hit ska jag klämma på dina kulor så får vi se hur kaxig du är. Men det säger jag naturligtvis inte eftersom jag är väluppfostrad och eftersom jag ju inte kan tala holländska. Jag vinkar lite halvdant och kravlar mödosamt av från cykelbanan. Det här kommer jag nog lida av ett slag.

Men idag är det nationaldag i Sverige. Upp med hakan! För att uppmärksamma detta cyklar vi idag i blågult och Nina flaggar.
Heja Sverige!

Och jag är numer väldigt noga med att klicka fast fötterna i pedalerna…

Från Frankrike genom Belgien och in i Nederländerna. Det går fort att cykla genom länder när de inte är så stora. Belgien är, mellan söder och norr, två dagsetapper på cykel. Landskapet är dessutom platt och är vinden måttlig kan det gå ännu fortare.
Belgien har ett väl utbyggt vägnät för cykel men det är ingenting mot Nederländerna. Här är det som ett parallellt vägnät bara för cyklar med egna vägmarkeringar och stoppljus.
Vi har valt att cykla en rutt genom några storstäder, något vi brukar undvika, men vi ville se Bryssel och Amsterdam.

Vi fick Antwerpen och Rotterdam på köpet. Det är inte så rolig cykling i så stora städer. Man cyklar några mil ut ur en stad och så några mil i förorter för att sedan cykla några mil in i nästa stad.
Man får inte se så mycket landsbygd med sådan cykling men målet var att få se och känna lite på dessa storstäder.
I alla städer vi bott har vi lyckats hitta bra boende centralt. I Amsterdam upptäckte Nina till sin förskräckelse att vi bodde i redlight distrikt.  Det stod damer i fönster och vinkade till oss när vi gick från och till hotellet.
Nu ligger norra Belgien och Nederländerna insvepta i en tjock dimma och det har varit så i drygt en vecka.

Tidigt om morgnarna ser man bara några hundratals meter och vi har våra lysen på för att synas.
Nu kommer vi undvika stora städer ett slag. Inatt har vi bott på en camping som ligger i ett naturskyddsområde och trafikbullret är utbytt mot fågelsång.

Lite läskig natt har det dock varit. Det har blixtrat och åskat bara kilometern från campingen och det var med lättnad vi framåt tolv kunde räkna att blixtnedslag och åskmuller avlägsnade sig.

Frankrike är lämnat och vi cyklar nu i Belgien.

Efter gränsen mellan länderna byter vägen namn från N2 till N6 och 500 meter efter det är det markerad cykelbana på bägge sidor om vägen! Vi hoppas det fortsätter så för bil kör belgarna precis som fransoserna. Gasen i botten!
Nu är vi i Bryssel och har försökt ”göra stan”. Tyvärr har vi nu fått allt regn över oss som vi lyckats smita från innan och det är ju inte så kul att gå på sitseeing i ösregn. Vi har mellan skurarna iallafall tittat på den lilla kissande pojken och på Grand Place. Två av alla saker man måste se om man är i Bryssel. Torget med de pampiga byggnaderna runt var en imponerande syn. Den lille kisspojken är en liten staty i ett gathörn och, ja det är en liten kissande pojke i ett gathörn.

Nu frukost innan det bär av mot Antwerpen.
 

I tre dagar har vi cyklat längs en kanal som heter Marne. Långa sträckor har varit längs en cykelled helt befriad från motortrafik. Det är bara Nina, jag och en massa grodor som nyttjar leden. Troligen är det mer aktivitet kring cykelleden när det blir högsäsong och turisterna kommer. Det är i oerhört skönt och avkopplande att kunna ägna sig åt att bara trampa.

På kanalen glider långa smala båtar fram. Majoriteten är fritidsbåtar men några är i yrkestrafik och fraktar gods längs kanalen.
Vi är nu inne i distriktet champagne. Lyx och flärd har vi tänkt oss här men det har varit lite dåligt med det.

Ikväll ska vi bo vår sista natt i Frankrike för den här resan. Vi har som avslutning på Frankrike bokat in oss i ett litet slottshotell. Kungligheter har dinerat där! Ikväll blir det vi. Inte så illa det heller.

Dagarna har börjat flyta ihop. Vi håller dåligt reda på vilken veckodag det är. Men när  det är söndag och alla affärer är stängda blir vi påminda. Men det går till nöds att leva på glutenfritt bröd med pålägg också. Bortskämda oss som räknar med att alltid bara kunna gå in i en butik och köpa det vi vill ha.

De senaste dagarna har gått på rutin. Vi har lämnat floden Rhone för att istället följa floden Saone. Det har regnat och det har blåst. Vi har haft solsken men också ganska kalla dagar. Kort sagt som en svensk sommar. Längs Rhone fick vi några dagar med cykelled och slapp undan den franska trafiken. Otroligt skönt. De kör som rallykalle hela bunten. Det finns bara max gas i franska bilar.
Blött blev det känns Rhon också utan regn. Vattenståndet är högt och floden är lite översvämmad på sina ställen. Även cylelleden hade drabbats. Jag som är lite tuff gör en snabb bedömning på lutning och beräknar djup i vadet. Det går att cykla.
Resten av den dagen var jag lagom tuff i mycket blöta kalla skor. Fötterna såg ut som russin på kvällen. Nina tog vadet på ett mer kontrollerat sätt och kunde lugnt ta på torra skor efter att ha promenerat över.

Idag ska vi fortsätta norrut och enligt väderprognosen ska vi slippa regn.
Om några dagar räknar vi med att vara i Belgien. Undrar hur de kör?

Längs Rhone cyklar vi nu.

Det är fint längs floden och det är spännande att cykla genom de små samhällena som ligger längs floden.

Tyvärr är det stormvindar idag och vi har kortat dagserappen pga motvind. I Pont Saint Espri stoppade vi redan vi tolv. Helt slut i benen. Vi sparar oss till imorgon. Då lovar prognoserna medvind!
Pont Saint Espri är ingen stor stad men den har en gammal stadskärna med en kyrka och ett litet torg. 

Gränderna är så smala att man når väggen på bägge sidor om man sträcker ut armarna. Det hindrar dock inte en fransman i bil att köra full fart på de trånga gatorna. Det gäller att vara vaken!
Nu sängen. Nya (tramp)tag imorgon!

Ojoj. Nu är det fyra mycket trötta cykelben  som vilar en natt i Montpellier. Vi lämnade Llanca och Spanien och tog oss över Pyreneerna. Backarna var inte så jobbiga som vi mindes dom men det var däremot blåsten. Konstant kraftiga vindar tar nu ut sin rätt och varje liten kulle känns som ett stort berg.

Det har tagit lite tid för huvudet att fatta att vi nu är i Frankrike. Munnen vill gärna säga ”bon dias” när vi möter någon men nu är det ju ”bon jour” som gäller.

Första natten efter Spanien bodde vi nära havet. Natt två bodde vi inne i Beziers och med det har vi nu lämnat kontakten med Medelhavet. Efter imorgon bär det rakt norr ut.

Montpellier, här har vi varit förr. Då var det sommar och varmt. Idag är det mulet med ett lätt regn. La place de comedie heter platsen i centrala Montpellier.

Det är fullt av liv och rörelse kring torget och det finns så mycket att titta på men vi har bara några timmar på oss. Vi bor i ett hotell dryga kilometern från centrum och bara den sträckan ger oss mycket att se.

Cyklingen ut ur Barcelona gick lättare än vägen in. Mindre vägar och ganska rakt mot den väg vi sedan följde mot dagens slutmål Platja d’Aro. Det var tänkt att bli en normal cykeletapp, ca 10 mil sisådär. Första dryga timman gick genom Barcelona och dess kringstäder innan vi kom ut på landsväg. Här gick vägen längs havet, men med en järnväg mellan som gjorde att vi tappade lite av känslan av havskontakt.
Vi kom iväg skapligt tidigt men det dröjer inte länge förrän mängder av racercyklister är ute och kör sina träningspass längs samma väg som vi cyklar. Vi får många glada tillrop och många tummen upp!
När vi har ungefär en mil kvar av cykling tar det stopp! Av två vägar runt en bergskam valde vi den som var längst och mest kuperad men som lovade en fin cykling längs havskusten.

Det var ungefär fyra mil att cykla för att komma till slutmål men med en liten bit kvar var vägen avspärrad helt för en triatlontävling. Ingen släpptes igenom?  En halvmil före stoppet gick en väg tvärs över bergskammen. Bara att vända tillbaka och börja klättra. Med 400 höjdmeter och lutningar upp mot 14% tar det en stund att komma upp men välförtjänt att sedan rulla utför i nästan åtta kilometer.
Över på andra sidan följer vi stora vägen som varefter går ihop med den ännu större vägen. Vi svänger efter någon kilometer in på en mack och inser att det är det inte tillåtet att cykla på motorvägen längre. Varken framåt eller bakåt. På bensinstationen står dessutom trafikpolisen och övervakar så det är inte läge att smyga vidare heller. Det är tre kilometrar vi behöver åka på motorvägen för att komma på den mindre vägen som leder till vårt mål.
Vi frågar polisen om råd.
Jo herr konstapeln vi har hamnat här på macken och har lite svårt att ta oss vidare hur ska vi göra? Han tittar lite överseende. Liksom vad är problemet? Du ser vägen där. Säger han och pekar i riktning mot förbudsskylten. Ni cyklar däråt i tre kilometer så kommer ni till er avtagsväg. Vi tackar polisen så mycket för hjälpen och kastar oss upp på cyklarna. Resten av cyklingen gick lätt och efter någon timma kunde vi checka in på vårt hotell.
Dagen efter, så kändes det igår. Kroppen var helt tömd efter tolv timmar tung cykling. Bara gilla läget och trampa vidare mot etappmål, Llanca.

Dagen började direkt med en kraftig stigning men efter att vi rullat ner på andra sidan var det helt platt! Vi hittade många fina småvägar att åka på. Trafiken är gles och i övrigt ser vi bara människor när vi åker genom de små byarna. Plötsligt stannar en bil och en äldre man studsar ut skrattandes. Är ni från Sverige? Frågar han och pekar på min svenska flagga. Jag har bott och jobbat i Göteborg säger han och skrattar. Han talar med en svenska han antagligen inte använt på länge och den blandas med en massa spanska ord. Vi samtalar en stund innan vi tar adjö. Nu har ni inte långt kvar till Llanca säger han och önskar oss avslutningsvis en trevlig resa.
Mannen har rätt. Vi har inte långt kvar och det tar inte länge förrän vi ser byn och havet.

Nu är det morgon och vi ska smälla i oss en frukost som räcker över Pyreneerna. Idag blir det vår sista cykling i Spanien. På denna resa. Ikväll är vi på fransk mark.